Baskien, sommaren 1988. ”Ska vi slå ihjäl honom åt dig?” Den blonda mannen ler retsamt mot Sandra. ”Lite drastiskt kanske”, svarar hon på engelska och rycker på axlarna. ”Då räddar vi dig i stället. Tar med dig på vår roadtrip”, fortsätter han i en lätt, ironisk ton. Sandra torkar av de utländska männens bord och ställer ner kaffekoppen och glaset med fernet. ”Var ska vi?”, vill hon fråga, men tänker att det nog är för djärvt. Samtidigt märker hon att den blonda mannens mörka vän inte alls är med i jargongen. Han tittar intensivt på henne, som om han vill varna henne för något – eller någon.

Stockholm, hösten 2008. ”Hon hette Sandra Ramirez och hittades vid en gammal ek, med huvudet indraget i en spricka i stammen.” Professor Hans Rekke räcker fram fotografiet till sin parhäst, polisassistent Micaela Vargas. Hon har sett det mesta i jobbet men ryggar ändå tillbaka. Dels beror det nog på att det fortfarande är tidig morgon. Ljuset som sipprar in i Rekkes kök i våningen på Östermalm, där även Micaela bor numera, är tunt och grått. Men det är också själva fotot. Den unga kvinnans kropp är svårt misshandlad, särskilt på vänster sida. Micaela förstår vad Rekke menar när han säger att det ser ut som två gärningsmän. En som sparkat som i blint raseri på kroppens ena sida och en mer försiktig, tveksam, på den andra. Men det underligaste är märket på offrets axel. Två djupa streck, så jämnt skurna att de måste ha tillfogats post mortem. Vad betyder det?, tänker Micaela innan hon svarar sig själv högt: ”Det andra offret”.

Rekke nickar bara lite förstrött, som om han redan är långt före henne, och Micaela känner ett stygn av irritation. Återigen inser hon att hon måste berätta om mannen hon börjat träffa. Att hon planerar att flytta ut. Men hon drar sig för det. Hoppet om det där som vibrerat mellan henne och Rekke ända sedan deras första möte är svårsläckt. 

”Samma dag som hon mördades skrev flickan en novell om en vildhund, en galgo”, säger Rekke nu och drar fram en tidning ur högarna på bordet. Innan Micaela hinner säga något börjar han berätta om galgos sorgliga öde. Att de föds upp i stora kullar för att springa fort och sedan torteras till döds. ”I novellen dör galgon vid en stor ek, precis som författarinnan själv. Och jag tror att novellen berättar mer än polisen förstod. Ars revelat veritatem.”

Hur störande det än är med Rekkes latinska uttryck så kan Micaela inte låta bli att bli nyfiken.  Och när han visar foton på ytterligare en kvinnokropp, denna gång i Danmark, är hon helt inne i fallet. Även här har offret ett märke på axeln. Har de kommit en seriemördare på spåren?