Isafjördur, 1994. Stora, blöta snöflingor träffar vindrutan i allt snabbare takt. Stormen har dragit in från havet tidigare än väderrapporten förutspådde och novembermörkret sänker sig över fjordarna. Han är sen. Bilen fastnade i en snödriva och han förlorade tid.
När han ser skolbussen komma körande i motsatt riktning svär han högt. I nästa korsning tar han av åt vänster och stannar bilen. Svettdroppar tränger fram i pannan och han kliar sig nervöst över ärret. Beställaren kommer bli besviken och pengarna han så väl behövde är förlorade.
Då ser han två små flickor komma ut ur ett hus. Utseendet stämmer med beställarens beskrivning. Den mindre flickan har en vinterjacka med pälskrage. Den längre har en röd ponnyryggsäck. De står nära varandra, som för att försöka skydda sig mot vinden, och pratar tyst. Den mindre pekar på sina skor och gråter.
Mannen kan inte låta bli att le. Det borde vara tre flickor men två är bättre än inget. Plötsligt vet han vad han ska göra.
När flickorna börjar gå kör han långsamt efter dem. Det blir snart tydligt att de tänker ta vägen genom tunneln i berget. Mannen börjar klia sig i ärret igen. Nu med en känsla av belåtenhet. Inne i tunneln kommer ingen se vad som händer …

Reykjavik 2020. En svag vind tar tag i kriminaldetektiv Hildur Rúnarsdóttirs långa hår och får topparna att fladdra. Hon går förbi varmvattenlagunen och styr mot det öppna havets iskalla vågor. Havet är allt för henne. Det får henne att glömma sorgen och ångesten för en stund. Här i huvudstaden är vågorna inte lika stora och vilda som hemma i Västfjordarna men det får duga.
På sista tiden har Hildur haft en obehaglig föraning som inte vill släppa. Hon sägs ha ärvt förmågan att sia om framtiden av sin gammelmormor, som var en erkänd fjärrskådare, men Hildur tror inte på sådant. Däremot vet hon att det brukar finnas ett samband mellan föraningarna och obehagliga händelser. Hon minns mycket väl första gången det hände. Morgonen samma dag som hennes småsystrar försvann på väg hem från skolan. De återfanns aldrig.
Och snart infrias Hildurs onda aningar. Hon ligger i en hotellsäng med en vältränad brandman, som hon lärt känna kvällen innan och inte har för avsikt att träffa igen, hur angenäm natten än varit, när telefonen ringer. Hildur kramar luren och lyssnar under tystnad. Sen stiger hon upp och klär på sig. Det är dags att återvända hem till Västfjordarna …