Salmis kolerakyrkogård, skogen. Smärtan hugger i henne. Men väninnan manar på. De måste fortsätta. Ännu har de inte kommit tillräckligt långt bort för att kunna vila. De kommer hittas. Föras tillbaka. Hon förstår det, men det gör så ont …

Haparanda. Den andra sidan av sängen är tom. Orörd. Hannah vänder sig om på rygg och tänker att hon borde byta till en enkelsäng. Ett år har gått sedan Thomas sköts till döds. Och i dag måste hon gå vidare med sitt liv.
Någon timme senare kliver hon in i polishusets mötesrum. ”Välkommen tillbaka Hannah”, står det skrivet i vit choklad på den gröna marsipanen. Gordon kommer fram och ger henne en kram. Hannah sluter ögonen och tillåter sig att njuta av de starka armarna och värmen från hans uniformsklädda bröst. Han är en bra chef, en bra människa. Och ett tag var han något mer för henne. Men hon avslutade affären när Thomas berättade om sin sjukdom. Under året som gått har Gordon hört av sig och frågat om hon behövt något, behövt honom. Men de har inte träffats sedan begravningen.
De andra kollegorna hälsar henne också välkommen och Hannah tar en liten bit tårta, trots att hon verkligen inte tycker om marsipan. Då ringer Gordons telefon. Han lyssnar och ser omedelbart allvarlig ut. När han avslutat samtalet vänder han sig mot Hannah. ”Vad säger du? Redo att börja jobba?”

Salmis kolerakyrkogård, skogen. Det ligger ett dött spädbarn i blåbärsriset. Hannah kan inte förmå sig att titta närmare på det. I stället förhör hon kvinnan som hittade barnet under sin vandring. Gordon ringer rättsläkaren och teknikerna, och när den blåvita avspärrningstejpen är uppsatt sätter de sig för att vänta en bit bort. Vill inte vara för nära men ändå vakta den lilla kroppen. Hannahs tankar snurrar. Hur har barnet hamnat på den gamla kolerakyrkogården mitt i skogen – och var finns mamman?