Varje torsdag träffas pensionärerna Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron i äldreboendets Pusselrum, som brukar vara ledigt i två timmar mellan aktiviteterna ”Konsthistoria” och ”Fransk konversation”. De bokar in rummet under namnet ”Samtal om japansk opera”, för att vara säkra på att alltid få vara ifred.

Elizabeth startade Torsdagsmordklubben tillsammans med Penny, som varit kriminalinspektör och hade flera pärmar med olösta fall hemma. Egentligen fick hon väl inte ha de där utredningarna, men när man uppnått en viss ålder kan man göra i stort sett vad man vill.

Nu har Penny hamnat på vårdhem, och den tidigare sjuksköterskan Joyce har tagit hennes plats. Vad Elizabeth har jobbat med är topphemligt, men Ibrahim var psykiater och Ron, ja han är mest bara Ron. Han bjöd in sig själv en dag, eftersom han inte för ett ögonblick trodde på det där med ”japansk opera”.

Misstänksamhet är något Elizabeth värdesätter högt, så Ron blev kvar. För det kan ju vara ganska effektivt att ha i åtanke att polisen kanske ljuger i sina utredningar, eller?

Under årens lopp har den lilla hemliga klubben väl inte löst så många fall direkt, men de fortsätter envist ändå. Ingen av dem gillar tanken på att det finns mördare som går fria – och så är det ganska mysigt med några glas vin och en klurig, ouppklarad mordgåta.

Föga anar vännerna att de snart kommer få ett alldeles färskt, synnerligen intrikat, mordfall att sätta tänderna i …