Över piazzan i Lizzanello ligger en kvav vind som får palmernas löv att dallra. Ur en buss kliver makarna Anna och Carlo Greco, efter den långa resan från norra Italien. Carlo tar in den bekanta doften av sin hemort, en blandning av färsk pasta, oregano, våt jord och vin. Han tar också in möjligheterna. Huset han ärvt av sin far, och marken som ska odlas till en vingård.

Anna delar inte makens optimism. Hon är varken acklimatiserad till den sydliga hettan eller småbygdens granskade ögon. Människorna hon möter där ser på henne med misstänksamhet, hon är annorlunda. Hon är en främling. Men Anna låter sig inte kuvas.

Att leva som hemmafru var aldrig något som Anna drömt om. Trots att hon lyckas finna sig i tillvaron i det vackra huset med den pittoreska trädgården där det växer granatäppelträd och basilika, så kräver hon mer av livet. När hon inte får hjälpa Carlo med vingården söker hon i stället tjänsten som byns brevbärare. En kvinna, i uniform, på cykel genom gatorna? Det finns inga kvinnliga brevbärare, säger de … Hittills, svarar Anna. Och snart bär hon den blåa uniformen. Genom sitt arbete lär Anna känna byn: dess förluster, längtan och outtalade drömmar. Hon blir en budbärare – inte bara av post, utan av hopp och hemligheter. Men även Anna har sina laster. Hur länge ska hon klara att motstå blickarna från Carlos bror? Och vad händer med föreningen mellan två varelser om en tredje person kommer emellan?

Brevbäraren i Lizzanello, inspirerad av författarens egen gammelmormor, är en lågmält episk roman, skriven med skärpa och stor ömsinthet. Det är ett relationsdrama, ett kvinnoporträtt och en berättelse om en by, en familj och en kvinnas vilja. En roman där passion viskas fram mellan raderna och där sanningen kan ligga gömd under ett frimärke.