Det kniper åt om hjärtat när Bette tänker på att åka till huset som borde kännas som hemma men som hon sedan länge valt att lämna bakom sig. Så fort hon fick chansen hade hon som artonåring flyttat från familjegården i Skottland för att bygga sitt eget liv. Till och med under nytt namn. Nu arton år senare har allt hårt arbete börjat ge utdelning och hon har blivit en framgångsrik advokat i London, snart delägare i firman.

Men så får hon det tunga beskedet att hennes far Bern gått bort. Bette har en tio år yngre syster, Nina, som bott på gården de senaste fem åren och har gjort allt för att hjälpa Bern med djuren och familjeföretaget. Nina har också en liten son, Barney, och är den som har ordnat med begravningen med lite hjälp från mamma Sophia som flyttat tillbaka till Italien för många år sedan.

Men vad Nina inte vet är att Bern strax före sin död gjorde en ändring i sitt testamente. Han hade varit väldigt bestämd och viftat bort Bettes invändningar, men samtidigt kunde hon inte släppa tanken på att se Ninas min när hon fick veta vad hennes syster hade gjort. Då skulle det bli svårt för Nina att utmåla henne som skurken. Men frågan kvarstår: hur kommer Nina att ta beskedet att deras far testamenterat familjegården till dem båda två?

Något annat som ger Bette fjärilar i magen är om hon skulle stöta på en person från sitt förflutna när hon är hemma i den lilla byn igen. Chansen är antagligen minimal, men på något sätt leder allt tillbaka till honom. Så har det alltid varit, till och med nu …

När systrarna upptäcker att familjeföretaget är skuldsatt upp över öronen, har de inget annat val än att samarbeta och Bette måste ta itu med den riktiga anledningen till att hon flyttade. Kan upptäckten av en uråldrig äppelträdgård på ägorna rädda gården och systrarnas relation?