Amelia blir stående en stund utanför dörren till den litterära agenturen i Gamla stan. Skylten med hennes och Percys namn hänger lite på sned och hon ger den en ömsint blick. Det där sneda är på något vis hennes chef Percys signum. Allt han gör är lite på sned. Välment, idogt, kunnigt, stundtals briljant. Men på sned.

När hon öppnar dörren hör hon ett märkligt ljud, som om någon trummade med fingret mot skrivbordet. Dörren till Percys rum är för ovanlighetens skull stängd, så hon antar att han inte vill bli störd.

Utan den vanliga hälsningsritualen går Amelia raka vägen in i sitt rum. Lägenheten är gammal, nästan 400 år, och äger en viss sliten charm. På golvet ligger en orientalisk matta och över en stol hänger en röd pläd. Just som hon ska sätta sig vid skrivbordet hör hon ljudet igen, och kommer på vad det är. Ett stilla droppande.

 Ljudet kommer från badrummet och tycks nu fylla hela lägenheten. Amelias första tanke är att ta sin kappa och fly. I stället tar hon några hastiga andetag innan hon trycker ner handtaget.

Percy ligger fullt påklädd i badkaret, i rosafärgat vatten. Vid handfatet står ett dricksglas där resterna av något vitt kan skönjas. Percys ögon stirrar liksom undrande upp i taket. Som om han är uppriktigt förvånad över att detta blir resultatet om man häller i sig gud vet vilken sorts kemikalie, skär upp handlederna och lägger sig i ett badkar fyllt till brädden.

När polisen kommit går Amelia in på sitt rum igen. Utan att tänka öppnar hon datorn och klickar fram mejlen. Där ligger något från Percy, skickat tidigt på morgonen. Med darrande händer scrollar hon igenom mejlet och läser med stigande förundran.

Percys instruktioner är märkliga. Amelia ska ge sig ut på en slags skattjakt. Hon kommer hitta personer som alla har olika bitar i en alldeles speciell historia ...