Tova Sullivan är sjuttio år och den äldsta anställda på Sowell Bays akvarium. Varje kväll kommer hon med sin dunk ättika och sin flaska citronolja och torkar golven och putsar glasrutorna. Det hemska rengöringsmedlet de hade förut vägrar hon använda. Inte bara för att sörjan frätte i näsborrarna, utan också för att lukten påminde om sjukhuset där hennes man dog.

Den här kvällen stannar Tova som vanligt framför akvariet där hennes favorit bor. En åttaarmad bläckfisk som kallas Marcellus. På en skylt står det att ”bläckfiskar är synnerligen begåvade varelser”. Hur det är med den saken vet inte Tova, men hon har tagit för vana att prata med bläckfisken. I det dunkla ljuset från akvariet berättar hon saker hon inte säger till någon annan.

Efter arbetet går hon ut på piren, till sin vanliga slitna bänk. Luften är salt och månljuset glittrar på vattenytan, som tusen små ljus. Tova sluter ögonen och förställer sig att han är där nere och håller upp dem åt henne. Erik. Hennes enda barn. Han som försvann i havet.

I en annan stad vaknar en ung man och inser att han nått ett nytt lågvattenmärke. Han är van vid att klara sig själv sedan hans drogberoende mamma övergav honom. Men nu har han bestämt sig för att leta upp sin okända far. Det tar honom till den lilla kuststaden Sowell Bay – där Tova bor.

Och i sitt akvarium döljer bläckfisken Marcellus många hemligheter. En gång i tiden levde han fritt i havet – och han vet vad som hände när Tovas son försvann …