”När man utkämpar ett krig är det inte vad som är rätt som spelar roll, utan segern!” Tystnade är tryckande i rummet där den inre kretsen på Karlaplan 4 samlats. De flesta av signalspanarna är obehagligt medvetna om att citatet deras nya tillförordnade chef just använt är myntat av Adolf Hitler. Elisabeth, som satt sig i fönsterkarmen, sneglar mot Iris som stirrar ner i golvet. De hoppas båda att Svartström snart är tillbaka. Den högt respekterade professorn, vars arbete och ledarskap på Karlaplan 4 spelar en avgörande roll i landets säkerhet, är just nu inlagd på en alkoholistanstalt under strängt hemlighetsmakeri.

Svartströms alkoholmissbruk vet Signe mer om än hon skulle önska. Trots sina känslor för professorn har hon lämnat honom och bor nu ensam i en lägenhet tillsammans med sin femårige systerson Erik. Han oroar sig för att förlora henne igen men Signe är tydlig på den punkten. ”Nu har jag fått tillbaka dig, och jag kommer aldrig att lämna dig igen. Inte ens om de tvingar mig med våld. För då kommer jag tala om för polisen att den där ungen är min och ingen annans. Han är min Erik.”  

Iris konfronteras också med frågor om arv och identitet – samt makt – när hon introducerar sin son Jan till den mäktiga familjen Ritter på godset Yxtaholm. Det är Jans biologiska fars familj, och banden mellan Iris och sonen sätts på hårda prov i skuggan av det förflutna.
Samtidigt får Elisabeth ett mycket skrämmande besked. Hennes man, Dinty, har fängslats i Polen av den nazistiska regimen. Elisabeth inser att hennes make – med kodnamnet ”vår sjätte attaché” – riskerar summarisk rättegång och dödsstraff. Hon kontaktar sin bror på Utrikesdepartementet och tillsammans beslutar de att genomföra en riskfylld räddningsaktion …