Andrews och Sophias badhytt hade det bästa läget på hela strandpromenaden några meter ovanför Beachbrooks största strand. Hit brukade de ta 6-åriga dottern Maria och hennes bästa kompis Joe, son till deras goda vänner Chris och Linda. Så också denna fina soliga lördag. Med föräldrar som jobbade som polis och ambulansförare tillbringade Joe en hel del helger hos Andrew och Sophia. Han var som del av deras familj.

Andrew intog som vanligt sin stol utanför strandhytten. Han kom aldrig närmare havet än så. Minnena av det fasansfulla traumat i barndomen hade etsat sig fast. Han betraktade Maria och Joe. Båda blonda och klädda i likadana orangea våtdräkter. Det var svårt att skilja dem åt, de var så lika. I havet fick de inte vara, däremot i en grund tidvattenpöl, kallad ”lilla havet” en bit ifrån det. Det var en säker plats, separerad från själva havet. Skrattandes och viskandes tog sig barnen dit. Det blev en härlig dag, full av glädje och skratt. Kvällen tillbringade de bägge familjerna tillsammans.

Nästa dag insisterade Maria och Joe på att åter åka till stranden. Trots den vinande vinden och tilltagande blåsten körde Andrew motvilligt dit. Till det numera stormiga, rasande havet och regnet som började falla. Barnen fick lov att stanna en kort stund i ”lilla havet” innan det var dags att åka hem. Tio minuter fick de. När åskmullret närmade sig och regndropparna föll tunga ropade Andrew in dem. Men det öde lilla havet var tomt. Han skrek. Så såg han något ute i det dånande och virvlande havet. Något orange. En våtdräkt. Någon slungades runt som en trasdocka i en tvättmaskin. Andrew kastade sig desperat i havet, medan vågorna örfilade honom i ansiktet. Men var var barnen?

Senare kallas poliserna Sue Willmott och Mike Adams för att utreda vad som verkligen hände på stranden den där eftermiddagen då ett barn räddades, ett annat drunknade. Var det bara en tragisk olycka … Eller?