Sjöhult – Hannas barndomsparadis som varit i släktens ägo i över 150 år – ligger mörklagt och övergivet vid en sjö långt inne i djupaste Småland. En gång var huset hennes barndoms sommarparadis. Nu möter hon en plats som har frusit fast i tiden. Åtta år har gått sedan påskaftonen då hennes mamma gick genom isen, och den dagen är utraderad ur Hannas minne. Det är som om bara ett svart hål återstår.

När hon stiger in i huset möts hon av en obehaglig tystnad. Världen utanför försvinner när dörren slår igen. Golven knarrar som om de minns mer än hon själv. Det är kallt, men något i väggarna drar henne närmare det som en gång hände. I det nu tomma rummet där familjen en gång levde tätt intill varandra känner hon hur platsen bär spår av en historia ingen vill tala om – en sanning gömd i detta övergivna hem.

För att ta reda på vad som hände under hennes mammas sista timmar söker Hanna sig tillbaka till stigen där de gick tillsammans, vidare ner mot bryggan där isen låg förrädiskt tunn. Men svaren finns inte där. Blicken dras i stället upp till den gamla trädkojan, hennes barndoms tillflyktsplats. När hon klättrar dit återvänder den första minnesbilden från den ödesdigra dagen: mamma på isen. Och bredvid henne – en person hon inte känner igen.

När hon är tillbaka i huset känner hon en närvaro. Från fönstret i snön ser hon någon annans fotspår tätt intill hennes egna. En skugga glider förbi precis utanför fönstret när hon tänder en brasa. Någon förföljer henne …

Ju närmare sanningen Hanna kommer, desto mer tycks hennes förflutna vakna till liv. Familjen hon litade på undviker hennes frågor. Gamla anteckningar försvinner. Någon har varit inne i huset medan hon sov. Vems spår är det i snön? Kan hennes vilja att gå till botten med vad som hände göra att hennes eget liv står på spel?