Varberg, maj. Melvin tvekar där han står i polishusets reception. Det är ett nummer före i kön till en ung tjej bakom plexiglaset som ska ta upp anmälningar. Det är två nummer före i kön för de som vill skaffa pass, där tanten som ser snällast ut sitter. Det verkar inte finnas någon knapp att trycka på för det han ska göra. Han hoppas det blir tanten när det är hans tur, för han har tänkt på det hela natten. Det brukar se ut att göra så ont när poliser trycker ned folk, sätter ett knä i någons rygg.

För att slippa tänka på vad som snart kommer att hända, på mamma och allt där hemma och på tjejen han pratade med i mobilen igår kväll, ända tills han hörde att hon somnat, koncentrerar han sig på allt som sägs framme vid luckorna. Så plingar det till och det blir hans tur. Benen bär knappt, han är alldeles stel men så står han äntligen framför tantens lucka och harklar sig. ”Kan jag hjälpa dig med något?” säger hon och lägger huvudet på sned. Melwin tar ett djupt andetag, och säger sedan: ”Jag har mördat André Wallin”.

Nu är det sagt. Tanten ber honom inte upprepa. På något sätt verkar hon förstå att det är allvar. ”Kom”, säger hon. ”Följ med mig så hittar vi någonstans där vi kan prata.”

André Wallin, en tonårspojke från en välsituerad familj, har knivhuggits till döds vid järnvägsstationen. Ingrid, som numera är chefsrådman på tingsrätten, och hennes väninna Gabriella, som är kriminalpolis, dras båda in i det brutala mordfallet som skakat om hela Varberg inför den stundande turistsommaren. Men det är något som skaver med den nästan jämngamle Melwins snabba erkännande. Spåren pekar mot en av den lilla kuststadens minst ansedda familjer, en släkt med rykte om sig att vara kriminell.

Samtidigt som student- och midsommarfirande planeras blir det snart uppenbart att det är många som tiger om sanningen ...