September 2023, Stykkishólmur. Solen är på väg ner när Paula stannar till på berget. Långt där nedanför glittrar havet bortom byn, och i dalen syns förstenad lava från utbrott för tusentals år sedan.

Den gångna sommaren har varit den värsta i Paulas liv. När minnesbilderna kommer över henne blundar hon hårt. Allt är tyst och hon hör bara sin egen andhämtning. Under hela vandringen har hon inte mött en enda människa.

Paula tar av sig ryggsäcken och ställer upp kamerastativet. När man fotograferar i skymning krävs särskild försiktighet, och hon väljer sin mest ljuskänsliga lins. Enligt väderleksprognosen ska det bli norrsken idag, och sådant gillar kunderna. Jobbet går i alla fall bra, även om allt annat i hennes liv har blivit en mardröm.

Ett stycke längre ner kommer en sten i rullning. Berget är poröst och det händer ofta att lösa stenar ger sig i väg. Ändå rätar Paula på ryggen och lyssnar. Men inget annat hörs. Norrskenet brer ut sig över himlen och de svagt gröna skiftningarna blir allt mörkare. Snart syns också de mer ovanliga röda nyanserna. Bilderna kommer bli fantastiska!

Då hörs ännu en sten som rullar nedför sluttningen. Paula ser sig om över axeln men kan inte urskilja något i mörkret. Hon flyttar stativet någon meter för att få med månen som speglar sig i havet. Då skär en röst genom tystnaden:

”Jag hittade dig till slut.”

September 2023, Strandir. Fåren tar sig nedför bergssluttningen som ett långt, smalt band som ibland suddas ut av dimmoln. Brottsutredare Hildur Rúnarsdóttir lägger undan kikaren och startar fyrhjulingen. Insamlandet av får är ett lagarbete som upprepas varje höst, och Hildur ser det som sin medborgerliga plikt att delta.

”Hildur, är du inom hörhåll? Ta dig hit så fort du kan!” En skrällande mansröst hörs plötsligt ur kommunikationsradion. Det är fårbonden som är vald till årets fjällkung och ansvarig för insamlandet. Hildur blir genast orolig att han skadat sig eller att hästen gått omkull. Men det visar sig vara mycket värre än så.

Korpar cirklar i luften ovanför kroppen. Kvinnan ligger på rygg bland kråkbären i mossan, med ansiktet sönderpickat till oigenkännlighet. Hildur tänker att det är något som inte stämmer. Om kvinnan råkat ramla nerför berget borde hon inte ligga så tillrättalagd.

Någonstans i fjärran hörs plötsligt höga toner, svaga visslingar som låter som någons gråt. Hildur får en obehaglig känsla i magen, och i nästa stund reflekteras en solglimt i ett glashalsband runt kvinnans hals.

Ett eko från långt tillbaka i tiden gör sig påmint, men det ska dröja lång tid innan Hildur lyckas tolka det …