”Du kan inte mena på allvar att du förlåtit din pappa?” Frida och hennes tonårsdotter Tilda står i köket, och i handen håller Tilda boken som Frida skrivit om sin mamma Rosita, Tildas mormor. Hon kan omöjligt begripa att Frida kunnat förlåta den man som gjort så mycket illa mot sin familj, som enligt henne orsakat mormoderns självmord. Hon slänger boken på köksgolvet, springer i väg och drämmer igen sin dörr så att det skallrar i hela lägenheten. Dotterns ord gör ont. Frida vill ju inte ljuga, det går emot allt hon tror på. Trots det hade hon ljugit om moderns självmord. I tretton år hade hållit löftet till sin pappa Peter, att aldrig berätta. Men till slut hade hon gjort det ändå. Men hon vet också att något saknas, en pusselbit. Hon måste våga öppna dörren till det förflutna, hitta svar på frågor hon knappt vågat ställa.
I jakten på sanningen hittar Frida flera dammiga dagböcker och gamla brev, där hon ställs öga mot öga med sitt eget vittnesmål som barn … Hon måste försöka förstå vem pappan var och varför han gjorde som han gjorde.
Hon börjar minnas hur det var när han kom in i deras liv, hur han lyste upp hela hennes värld, hur hon gjorde allt för att han skulle se henne. Hur hon ständigt jagade hans bekräftelse.
Hon minns också den såriga skilsmässan mellan föräldrarna, hur Peter gifte om sig med nya kärlek Gisela och hur hans framgångar på jobbet tog honom först till Tyskland och sedan till Indonesien.
Det är då den tonåriga Frida byter uppväxten i förorten och flyttar till honom och Gisela på andra sidan jorden i hopp om att äntligen få lära känna sin pappa. Men lika idylliskt som lyxlivet i det lilla palatset där de bor tillsammans verkar, med tjänstefolk, cocktailpartyn och swimmingpool, lika ruttet är det på insidan, med en oundviklig katastrof som hägrar vid horisonten …