”Varje gång jag har börjat skriva på en ny bok har jag tänkt att den ska handla om fotografiet som A tog av mig i januari 1983, jag har velat skriva om tiden innan det togs, dagarna i Paris och tiden därefter, men så skrev jag in mig i andra berättelser i stället. Jag mår illa av att tänka på historien om bilden, det är en skithistoria som jag har förkastat tusen och en gånger av tusen och ett skäl.”

Flickan åker till Paris mot sin mammas vilja. Den kände fotografen har bett henne komma. Han ska plåta henne för de stora tidningarna. Kanske är hon smickrad, hon som egentligen inte är lång nog för att vara fotomodell, eller så är hon bara skoltrött och lite vilsen.

Men inget blir som hon tänkt. Fotografens obehagliga vän kör henne direkt till studion och därefter bär det av ut i Paris. Män sliter i hennes kläder och de andra modellerna säger att hon inte har något där att göra om hon inte ”tål att tas på”. Flickan ger sig ut ensam i natten. Klockan är två och hon har ingen adress till sitt hotell, där hon lovat befinna sig före klockan tio på kvällen så att hennes mamma kan ringa och säga god natt.

Den enda adress hon har är till fotografen. Han som är mer än dubbelt så gammal som hon. Han som bett henne komma. Visste han redan från början hur allt skulle sluta ..?

Fyrtio år senare får den nu vuxna kvinnan en depression. Den är djupare och svårare än de hon haft förut. För att bota sig själv tvingas hon minnas – och möta blicken i flickans ögon på fotot från 1983 …