Maria Werns nya fall på Gotland blir en mardröm …

En vårnatt brinner ett äldre, gift par inne i sin sommarstuga. Maria Wern på Visbypolisen utreder mordbranden och upptäcker kopplingar till parets sömnklinik – där patienter med svåra mardrömmar filmas under hypnos. Det visar sig att Marias nya kärlek, läkaren Jonatan, har en syster som varit patient vid kliniken …

Månljuset blänker i Irevikens mörka vatten. Olov och hans fru Kristina kan höra vågorna som slår högt upp över stranden i det lilla fiskeläget. Ingen vet att de är här, i sin sommarstuga. Olov ordnade det som en överraskning till Kristina, för att fira deras fyrtioåriga bröllopsdag. Efter en sista kyss blåser han ut ljusen på nattduksbordet och tar hennes hand. Med en ilning av dåligt samvete tänker han på sina snedsteg – men det är över nu.

Då letar sig röklukt in genom dörren till sovloftet. Kristina sätter sig oroligt upp i sängen. Ljusen är släckta för länge sedan. Kan det vara brödrosten som börjat brinna, eller en mus som gnagt sönder en elsladd? Olov går för att se efter.

När han öppnar sovrumsdörren ser han rakt in i ett eldhav. Det knakar till och en bit av trappan rasar samman. Olov vänder sig om och möter sin frus skräckslagna blick. De befinner sig fem meter upp, ovanför en asfalterad garagenedfart. Ändå rusar han fram till fönstret. Det är deras enda chans.

Just som Olov hjälper Kristina upp i fönsterkarmen ser han en mörk figur som springer längs grusvägen. Någon han känner igen – som inte borde vara här …

Maria vaknar kallsvettig. Hon har drömt mardrömmen igen. Den där hon försöker rädda sin lillebror undan häxan, deras manipulativa mamma. I verkligheten försökte hon fly med brodern i bilen en gång när hon var åtta år. Men ingen trodde på henne när hon berättade. Hon hade bara ”livlig fantasi”.

Med huvudet i händerna tar Maria några djupa andetag. Drömmen sjunker undan och ljuset från aprilmorgonen letar sig in genom gardinerna. Idag är hon ledig och ska städa. Kanske hinner hon också träffa Jonatan, läkaren som en gång räddade livet på hennes son. Redan då blev de förälskade, men situationen var omöjlig. Sedan arbetade han utomlands för Läkare utan gränser. Men när Maria blev biten av en hund och hamnade på akuten träffades de av en slump igen. Och känslorna visade sig finnas kvar ...

När hon fått i väg barnen till skolan ringer en kollega från Visbypolisen. Maria måste in och jobba. Det har skett en mordbrand i en sommarstuga vid Ireviken. Det äldre paret som dog i branden drev en sömnklinik för patienter med plågsamma mardrömmar. En del av behandlingen gick ut på att patienterna hypnotiserades och filmades under terapin.

I förtroende får Maria veta att Jonatans syster varit en av patienterna. Hon ångrar saker hon sagt under terapin och känner ångest över att det finns inspelat på film. Maria inser att det troligtvis finns flera som känner på samma sätt.

Men ledtrådarna är många. Kanske finns mordgåtans nyckel någon helt annanstans ..?

Hinner Alan Banks hitta flickan innan det är för sent ..?

En sjuårig flicka försvinner från sitt hem i Eastvale, bortförd av ett välklätt par som utger sig för att vara socialarbetare. Kommissarie Alan Banks kastas in i en kamp mot klockan, och kriminalintendent Gristhorpe ser skrämmande kopplingar till ett gammalt fall som kallades Moor Murders.

Kommissarie Alan Banks ser sig om i vardagsrummet, som mest liknar en soptipp. På golvet bredvid köksdörren ligger en leksaksdocka på rygg. Den har inga kläder på sig, saknar ett öga och ligger med högra armen ovanför huvudet. Mattan den ligger på är så skitig av ingrodd smuts att det är svårt att avgöra vilken nyans av brunt den en gång haft.

”Varför väntade du så länge med att höra av dig” Banks ser frågande på kvinnan. Hon är strax under trettio, har långt smutsblont hår med mörka rötter och utstrålar en loj sexualitet. De uttryckslösa blå ögon får Banks att undra om han behöver upprepa frågan. Brenda Scupham verkar inte vara den skarpaste kniven i lådan. Inte någon drömmamma heller. Annars hade hon knappast släppt i väg sin sjuåriga dotter Gemma ensam med två okända människor som ringde på dörren och utgav sig för att vara socialarbetare. Nu har flickan varit borta i ett dygn och ingen på socialkontoret känner till en mr Brown och miss Peterson, som det välklädda paret sa sig heta.

I skolan får Banks höra att Gemmas lärare brukar tänka på henne som ett ”onsdagsbarn”, efter en gammal ramsa. Flickan är tystlåten och begåvad, och vid några tillfällen har hon setts gråta helt tyst för sig själv. Banks går fram till en av Gemmas teckningar i klassrummet. Den är detaljerad med gula smörblommor och maskrosor, men det är något obehagligt över streckgubben. Figuren har ett runt huvud – men inget ansikte.

Kriminalintendent Gristhorpe har precis slagit sig ner i fåtöljen framför brasan när telefonen ringer. Funderingarna kring den förestående pensionen avbryts tvärt när han får veta att Alan Banks och kriminalassistent Susan Gay behöver hjälp med sökandet efter ett försvunnet barn. Med bister min drar Gristhorpe på sig tweedkavajen och går ut till bilen.

När han kör mot ljusen i Eastvale känner han en iskall rysning längs med ryggraden. Tankarna går till fallet han aldrig kunnat glömma. Den tioåriga flickan de hittade på Saddleworth Moor 1965, hon som visade sig vara ännu ett offer för paret som kom att kallas Moor Murderers. Det värsta var att lyssna på bandet som mördarna spelat in, där den lilla flickan ropade på sin mamma samtidigt som Little Drummer boy spelades i bakgrunden. Trots att Gristhorpe inte är det minsta troende ber han en stilla bön om att det nya fallet inte har några likheter med dåtidens.