”Varför är den 17 juni 1986 så viktig?"

”Jag vet inte. Det hände något den dagen.”

Vidar är inte särskilt orolig när han går in på polisstationen för sitt livs första förhör. Han är tillfälligt avstäng från sin lärartjänst efter en våldsam incident på skolan. Nu är han mest tacksam över att saken äntligen ska bli utredd så att han kan återgå till sin tjänst.

Vid förhörsbordet återger han eftermiddagen då han såg två pojkar slåss i korridoren. Vidar tog tag om den mest aggressive och förde undan honom, och höll kvar greppet tills fler lärare kom. Sedan var det inte mer med det, förrän han kallades in till rektorn som berättade att föräldrarna gjort en polisanmälan.

Poliskvinnan tittar upp från sina anteckningar och frågar om Vidar vill tillägga något. Han funderar på att lägga till en personlig betraktelse över dagens skola, där eleverna har föräldrar som i stället för att fråga sitt barn varför han slogs anmäler läraren som avbröt slagsmålet, men hejdar sig.

Då tar poliskvinnan fram ett fotografi. Sjukhuspersonalen har tagit en bild på elevens skador. I transkriptionen av förhöret noteras hur Vidar flämtar till när han ser fotografiet. Blodsutgjutelsen sträcker ut sig längs hela pojkens arm, i färger som inte bara är blåa och röda, utan också lila, rosa och gula.

Samma kväll sitter Vidar i soffan med sin pappas gamla telefonbok i händerna. Han hittade den av en slump i en gammal bortglömd kartong. Bland överstrukna siffror och nya skrivna med bläck eller blyerts, står numret till familjens gamla sommartorp:  26217. Minnena väller över honom. Under flera år har han inte tänkt på sin barndom, men nu kommer bilderna av familjen i huset vid sjön. Föräldrarna som bråkar. Storasystern som går undan. Och så den lilla pojken som nästan inte syns.

Han har redan ringt numret. Första gången var det bara en spontan ingivelse. Han tog fram sin telefon och slog siffrorna. Först var det tyst och susade på linjen, sedan hördes långa avlägsna kopplingstoner. Det gick fram fem signaler och Vidar var just på väg att lägga på när någon svarade. ”Ja, hallå?” Pappas röst – han som är död sedan länge.

Det finns ingen förklaring. Vidar ringer flera gånger, vid olika tidpunkter, och får prata med sin mamma och till slut också med sig själv. Det står snart klart att han hela tiden ringer till samma dag. Den 17 juni 1986.

Samtidigt som Vidar börjar träda över flera gränser i brottsutredningen, blir han helt besatt av den där dagen i sin barndom. Vad var det som hände den 17 juni – vad är det han inte minns?