Silver

Hon är en gråhårig kvinna. Hon måste sluta låtsas något annat. En mycket ensam gråhårig kvinna. För inte så länge sedan hade Ellen allt: vänner, familj och en framgångsrik karriär som manusförfattare. Men nu när hennes yngste son Filip flyttar hemifrån ställs allt på sin spets för henne. Vem ska hon vara nu?

Hon går på möten med tjugofem år yngre människor och försöker att inte blir nervös. Hon kan ju detta? Skriva TV-manus har hon ju länge varit bra på? Och hon är i verkligt behov av jobb.

Hon har stålsatt sig länge för att inte ringa sonen Filip. Men nu måste hon verkligen höra hans röst. Hon kan ju alltid berätta om drejkursen som han och systern Agnes bjudit henne på. Och så vill hon höra honom berätta om torpet han och flickvännen åkt till.

”Hur har du det?”

Det är en enkel fråga Filip ställer, men Ellen kan ju inte gärna säga att samtalet med honom är det roligaste som hänt sedan de pratades vid sist. Att tomheten är total. Att hon längtar ihjäl sig efter honom. Hon berättar målande om sin sommar i stan. Hur hon älskar att bara gå omkring och vara. Hon lyckas till och med få till en övertygande lögn. Att hon skriver.  Hon berättar inte om middagen med de gamla vännerna som spårade ur, hon berättar inte hur ensam hon känner sig. Att hon leker pensionär om dagarna.  Att den främsta anledningen att hon inte reser är att hon inte har någon att resa med …

Hon vet att Filip och Agnes är bekymrade för henne. Att de vill att hon ska hitta nya vänner och nya intressen. Drejkursen var ett försök från deras sida. Men hon längtade bara därifrån. Att dreja var inget för henne. Men hon hittade i alla fall en ny bekantskap, Petra, en kvinna som tycks helt obrydd över sin silvriga utväxt, sina foträta skor och sitt alldagliga intryck.

Kan det blir en bra sommar trots allt?