Ett sista fall för Gunnar Barbarotti och Eva Backman!

För trettio år sedan gick en kvinna upp i rök. Nu dras Gunnar Barbarotti och Eva Backman in i sin gamla chefs försök att lösa gåtan på Gotland. Han drar i trådarna från äldreboendet i Visby, medan Barbarotti och Backman söker efter ledtrådar på den gotländska landsbygden. Men insatserna visar sig var skyhöga …

Västra Götaland, 1960-tal. Solen står snett över det öppna landskapet. Det är mitten av augusti och det blekmogna vetefältet vajar i vinden. Två pojkar sitter lutade mot ett stenröse i kanten av fältet. Den ena är femton, den andra har just fyllt tolv, och de är halvbröder. Nu håller den äldre upp en liten yxa och berättar om maffian i Italien och yakuzan i Japan. Den yngre lyssnar andäktigt. Det är ofta så när de är tillsammans. Det är den äldre pojken som vet saker, och som inviger den yngre i hemligheter. ”De har tecken, på att man är med”, säger han. Tolvåringen sväljer, känner obehaget komma krypande. ”Vi ska också ha ett tecken, som visar att vi hör ihop. Hela livet och alltid.” Den yngre pojken tittar ut över vetefältet. Önskar att han kunde krypa ut och gömma sig i det. Han anar vad som ska komma. Hans halvbror klämde fingret i en dörr för flera år sedan, och förlorade fingertoppen. Ett kapat finger är märkvärdigt, ett tecken på att man är annorlunda, kanske bättre än alla andra. ”Det är som att blanda blod, fast starkare. Ett förbund. Är du med?” Tolvåringen nickar.

Östersjön, maj 2025. Gunnar Barbarotti sitter på färjan till Gotland. Solen lyser över ett kav lugnt hav. Om en knapp månad ska han göra sin sista arbetsdag som polis och börja livet som pensionär. Dessutom ska han och Eva Backman flytta till ön för gott, vilken känns ännu mer omtumlande. Nästan fyrtio år som snut, tänker han. Jag blev åtminstone inte ihjälskjuten i tjänsten. Alltid något. Sekunden efteråt kommer nästa tanke, lika objuden som oangenäm. Sakta i backarna, vi är inte i mål ännu. Människan spår, Gud rår …

Visby, maj 2025.  ”Det är någon som styr och någon som vill få ro i sin grav”, dikterar kommissarie Asunander för fröken Watson. Hennes riktiga namn är Roseanna och hon är en av de yngsta och piggaste på äldreboendet i Visby. Således en perfekt kompanjon för en reumatisk gammal snut som bestämt sig för att lösa ett trettio år gammalt fall. Fallet Marlene, eller det mer pikanta Fallet Blå ängeln som det också kom att kallas, började med att en man kom in på polisstationen och påstod att han mördat sin fru i sovrummet. Men när polisen åkte till parets hus fanns ingen kvinna där. Hon var spårlöst försvunnen. Nu väcks den bisarra historien till liv igen av ett antal egendomliga omständigheter – ett par avkortade lillfingrar och ett fynd på den gotländska landsbygden. Vad var det egentligen som hände Marlene, och vad har en gammal skatt med saken att göra?

Som tur är finns Gunnar Barbarotti och Eva Backman till hands. De dras motvilligt in som hjälpredor åt sin gamle chef och försöker lösa gåtan. Men denna gång ska insatserna visa sig vara högre än någonsin ...

Är det någon som förföljer Kristoffer Barks älskade Mia Berger?

Polisen Kristoffer Bark önskar att han inte behövde hålla sin kärleksrelation till psykologen Mia Berger hemlig, men hon är fortfarande livrädd för sin exman. Han sitter i fängelse – eller gör han det? Samtidigt som märkliga saker börjar hända kallas Kristoffer till en makaber mordplats i Karlskoga …

Den gamle mannen skakar av sig tanken på döden med en rysning. Han har ärvt förmågan att uppfatta varsel av sin farfar som var guldsmed. Och precis som sin farfar har han burit gåvan i största hemlighet, för att inte bli till åtlöje. Nu har natten återigen splittrats av mörka drömmar. Han kokar kaffe och ser ut över kyrkogården utanför fönstret. Något ont är i görningen.  

Örebro. Kriminalinspektör Kristoffer Bark ligger i sin säng och stirrar i taket. Natten är på väg mot gryning och han är både lycklig och oroad på samma gång. Just nu, när Mia Berger ligger naken i hans famn, känns allt fint. Men så snart hon lämnar hans lägenhet kommer magin brytas. Då är de bara arbetskollegor – inget mer. Ingen får ana att de har ett kärleksförhållande. Om polisområdeschefen får veta att de har en relation kommer någon av dem bli av med jobbet. Men det är inte bara därför de håller låg profil. Det som skrämmer Mia är något helt annat och avsevärt mycket värre.

I åratal har hon levt i skräck för mannen hon en gång flydde från. Ärren och märkena på hennes kropp – efter knivar, piskrapp, sprakar och cigaretter – talar sitt tydliga språk. Kristoffer smeker ömt Mias kind. Ibland har hon mardrömmar och en gång nämnde hon en dotter i sömnen. Men när han frågade om det fick hon panik och slöt sig som en mussla.

Nu slingrar hon sina ben om hans och rör sig närmare. Kristoffer känner genast lusten vakna, men blir avbruten av en skarp signal. Vem ringer halv fem på morgonen? Mia svarar oroligt men möts av tystnad. Någon andas bara i andra änden.

”Det är han! Han har hittat mig!” Mias röst är full av panik när hon lägger ifrån sig telefonen. Kristoffer håller om henne och försöker hitta en logisk förklaring. Han vet att Mias rädsla drar i väg med henne ibland. Som när hon trodde att hon såg sin förövare på tågstationen i Stockholm, trots att han sitter i fängelse.

För att lugna Mia föreslår Kristoffer att hon ska ringa sin son, Alex, som också är polis. Signalerna går fram och efter vad som känns om en evighet svarar Alex. Han mår bra, men just som de ska avsluta samtalet kommer ett larm. Två döda, en kvinna och en man, samt en medvetslös person har hittats i en igenspikad bastu i Karlskoga.

Kristoffer och Alex skickas till brottsplatsen. Den medvetslösa mannen förs till akutmottagningen. Hans minnen av kvällen är avgörande, men någon verkar vara ute efter att ta även hans liv ...

Mia Berger kallas in som psykolog för att göra en gärningsmannaprofil. Samtidigt blir hon mer och mer rädd. Är hon paranoid – eller är det någon som förföljer henne ..?